söndag 4 juni 2017

2017 Juni Ut i vida världen

Joodå. USA var nästa resmål för kissarna. Och Bus läste ju på i sin Cat's Globetrotter redan när de var i Kina. För man ska ju alltid vara lite förberedd ...
- så man har nåt att lära de där ungdomarna när man kommer till ett nytt land, sa Bus. Han googlade oxo om bästa vägen att ta sig dit ... men det kunde gått riktigt galet .... så här skriver Bus i loggboken


- Hade ju kollat kartan o såg att Amerika låg ju precis rakt fram när jag tittade ut över havet i Shanghai. Det var därifrån vi skulle resa vidare. O så googlade jag på paddan som matte skickat med o läste att man kunde paddla över Stilla Havet i kajak! Det lät ju intressant o nåt nytt, tänkte jag. Så vi kollade på kajaker .... men OJ så små de var! Klev ner för att testa tillsammans med Nalle ... Kajakmannen tryckte ner oss i kajaken, gav oss var sin paddel o puttade ut oss i hamnen. Himmel o vatten o alla fiskar o hajar, så förfärligt! Vem skulle paddla? Å oj vad det vinglade! O där utanför var det jättestora Stilla Havet!!! Stilla! Näää pyttsan minsann. Det gick upp o ner o Nalle spydde redan efter fem minuter. Jag lyckades ensam bogsera in oss till kajen igen och försäljaren undrade hur många kajaker han fick sälja till oss för vår resa!!! mammaMia som beskådat hela testfärden från kajen steg fram resolut till försäljaren, höll hårt i sin gröna väska, stampade med foten i gatan o skrek åt honom - ALDRIG att jag sätter mig i en sån där!
Ja det var ju inte ett svårt beslut att fatta o alla var lättade och så tog vi flyget till San Francisco!

America var STORT! Allting i America var STORT! Alldeles för STORT!
Fast amerikatterna var annars precis som vi fast de var så gräsligt stressade o rusade omkring o sa Hello there och Hey och Oh dear hela tiden ... Jag tyckte det var förfärligt att traska omkring i den där jättestora stan med sina jättehöga hus o branta gator. Fick bara ont i trampdynorna hela tiden. Näää bestämde att vi ska åka inåt landet i stället o träffa de RIKTIGA amerikatterna, de som bodde i America långt innan eurokatter från Europa började flytta till America. Men då hade Linda synpunkter ... 
- Nääääää, sa hon, det vill inte JAG. JAG ska bli riktigt filmstjärna nu när vi äntligen har kommit till America. Jag ska minsann åka till Hollywood! DÄR kan man bli riktig Movie Star minsann! Det vet jag för det har jag sett på TV hemma med matte! Så de så! och så knyckte hon på nacken. 
Och Betty vippade på sina långa ögonfransar och tog storasyster Linda under armen o sa, 
- Det ska jag oxo! Bli Movie Star! Och jag vill minsann INTE åka ut på landet o smutsa ner mig!
Det här blev bara för mycket för mammaMia som tog ett stadigt grepp om sin gröna väska och sa:
- Näääää, dit åker ni INTE själva. Alldeles för farligt. JAG är mycket äldre än er och har sett minsann på TV hemma hur vilt det går till i Hollywood! Blir lurade på kontrakt. Få provfilma. Inte få betalt bara ljusblåa drömlöften! I så fall så åker jag med er o ser till att allt går rätt till.
- OK då, sa både Linda o Betty, hurra, vi fick, vi fick!
Och så gav de sig iväg till sina drömmars stad Hollywood. Oj oj oj att de bara orkar.

Så det blev vi tre pojkar o tuffa Brummelisa o mössen som gav oss iväg inåt landet på upptäcksfärd. Till Vilda Västern! För det hade jag läst om i mattes bibliotek. Nu vaknade Brummelisa till! Vilda Västern! Å så rusade hon in i en affär ... 
- Här! sa hon triumferande, jag har redan hittat den! 
- Vaddå hittat, sa vi andra
- Västen förståss, dumsnutar! Vida västen! Å den ska Nalle få av mig för jag äääääääälskar min Nalle såååå mycket, sa Brummelisa o blev alldeles skär om kinderna. Hoppas den ska passa för jag tog extra vid, precis som du sa, morbror Bus, vida västen!
Och Nalle blev förståss väldigt förtjust över att få en present ... meeeeeeen lite betänksam ... nja ... för både Nalle o jag visste ju att det var ju Vilda Västern vi skulle åka till ... men vi orkade inte förklara detta för den lilla glada tokan och Kappi brydde sig överhuvud taget inte. Det var rakt fram som gällde ... mot den där konstiga röken som syntes.

Ja där borta träffade vi ett helt gäng fina snälla amerikatter! De bodde i tält över sommaren med hela släkten. Vi fick lyssna på hisnande berättelser om hur det var förr och hur de har det nuförtiden och ibland såg de lite ledsna o trumpna ut. De har det nog inte så lätt ibland med att vara en egen stam bland alla andra amerikatter i landet. De kallas för indianer eller indikatter, som de gärna säger själva. Fina saker hade de oxo som de tillverkade själva, pannband med fjädrar till exempel. Fjädrar som de stora örnarna o gamarna tappade ibland. Och både Nalle o Brummelisa fick varsitt fint pannband i present. Men nu kunde inte Kappi hålla sig längre när han hörde pannband ...
- Pang Pang Pang, skrek han o började rusa runt som en tok, jättefarligt Nalle! Ta av det genast. Pangband! Åhhh, Brumma! Spring! 
Å så skrek han Pang Pang Pang igen ... Och DÅ blev det liv o rörelse ska du tro. Jag fick ju ta tag i den där stollen och förklara för honom hur det var och att man måste lyssna noga. Och just då kom det ridande poliskatter (såg ut precis som Kappi förresten) för de hade hört att det blev bråk. De berömde mig för att jag hade redat ut missförståndet och UTNÄMNDE MIG TILL SHERIFF! Jag fick en jättefin guldstjärna och bälte med hölster, som hade plats för fiskar, som man skulle ge till de som busade, för de busade säkert för att de var hungriga, förklarade den ridande poliskatten, och då blir de lugna när de får mat. Jaaaaa så klokt. Jag förstod dem precis! (Matte, där ser du, så är det!*)  Stövlar fick jag oxo, men det var inget vidare ... hade blåsor fortfarande efter att ha gått i San Francisco så de satte jag bakom tältet. 
*) Mattes kommentar: Ja du Bus, jag vet att du hittar på väldigt mycket bus hemma ibland, och då är det MAT som gäller för att du ska bli rund o go igen.

Medan vi höll på med de där poliskatterna så hade våra möss hittat ett rep o snabba som de är så hade de surrat fast den stackars Kapp runt en indianpåle så han kunde inte röra sig ur fläcken. Jaa det var faktiskt synd om honom. Kunde ju inte hjälpa att han hörde fel om pannbanden ... så jag fick ta loss honom och bjöd honom på en läcker fisk. 


Jaaa Amerika är STORT. Och vi var tvungna att ta oss över hela det stora landet för att sen åka vidare till nästa resmål. Behövde inte ens hämta Linda o Betty o mammaMia ... de kom rätt som det var till oss i Vilda Västern. Linda var JÄTTESUR ... för det är klart, hon hade ju fått erbjudande om en stjärnroll i en ny film med Streetcat Bob i huvudrollen .... fast mammaMia sa att de där kontrakten såg inte riktiga ut och professor i kattematik som hon är så hade hon räknat ut att det var bara felräkningar i kalkylerna hela vägen. Och så var det resor hela tiden  och en mycket osäker tillvaro. Näää lilla Linda får följa med oss, lugnt o fint!

Vi reste buss! Till andra sidan America. Greyhound-buss. Tänk vilken tid det tog för mig att lugna ner dem inför den bussen!!!! Trodde det var buss för hundar ... De går ju så snabbt de där bussarna, flyger nästan fram, som såna där greyhounds-hundar. Så efter femti förklaringar o övertalningar o försäkran om att det absolut inte var med några stora bestar på bussen så gick de ombord. Och väl där när resan var igång så satt de som klistrade hela tiden i fönsterna o kommenterade: 
- Titta däääär! Bufflar! Titta titta dääääär vilka konstiga berg! Amerikatter! Däääär! Däääär! Cat Donald's Däääär! Hungrig, morbror Bus! Krokodiler!!!! Hjääälp! Orm på golvet! Kolla däääär!

För min del satt jag o myste bredvid mammaMia, polerade min fina sheriffstjärna o sov mest hela vägen o vilade tassarna. Bra att ha hela tassar inför nästa äventyr ...


See you later alligator ...
.......................................................................................

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar